I slutet av förra veckan såg jag två teaterföreställningar som är värda att rekommendera. På Kafé Klavér på Söder spelades monologföreställningen ”När Linn var här och telefonen ringde”, en produktion av Teater Olydig. På scenen stod Malin Westberg och gav en stark och berörande gestaltning. Kvällen bjöd tankar om tillstånd mittemellan liv och död. Kafé Klavérs lokal var fördelaktig för framträdandet; scenen är belägen i hjärtat av kafét. Innanför en grå dörr ligger scenrummet klätt i röd sammet och dekorerat med levande ljus.
Under föreställningen i onsdags körde inte mindre än tre ambulanser förbi utanför. En förnimmelse återigen om livet och döden – och att sväva någonstans mittemellan. Det höga larmet skapade en känsla av hur fiktion och verklighet ligger vägg i vägg, nära sammankopplade.
Det var en intressant och tankeväckande upplevelse och jag vill rekommendera er som inte redan har sett den, att passa på den 29 eller 30 maj. Mer info: När Linn var här och telefonen ringde.
Den andra föreställningen jag såg förra veckan var Stadsteaterns ”Människor i månsken”. En dansteater inspirerad av Edward Munchs måleri, en föreställning som likt ”När Linn var här och telefonen ringde” tog känslostormar från insidan och lade dem öppet, utbrustna på utsidan. Frustrationen och ångesten i Munchs tavlor kom fram från bildens värld och förkroppsligades genom dans och rörelse.
Frigörande, vacker och intressant var även den andra föreställningen som gav föreställningar om människan, livet och döden.
Mycket, mycket fint skrivet!
Vad glad jag blir, tack så mycket!