På andra sidan charmen

På andra sidan i tåget sitter en kvinna med ungdomlig stil både på kläderna och i det frenetiska mobilanvändandet. Efter otaliga suckar av, vad som förmodligen är, misslyckade sms-försök (eller kanske att hon inte får något mobilt gensvar) tar hon istället upp nallen till örat.
Tåget rör sig mjukt, men kränger ibland till i en kurva och får rörliga medpassagerare att handlöst falla och genera sig över sin plötsliga okontroll.

”Kan inte sove. Näe, har ont i bene å exet bara tjater å tjater. Ungarne är ju mine, men det fattar inte han e!”

Från där jag sitter i tågkupén verkar det snarare vara kvinnan som ”tjater å tjater”. Hennes röst gnager sig igenom både skallben och Ipods, eftersom tjejen framför mig upprepade gånger irriterat vänder sig mot gnällkällans ursprung.

”Näe, alltså, ja har inte hört någe alls, har gått fyra veckor nue.

Ja, tatueringen gör himla ont den. Jo, men jag ville ju göra barnens namn på bene så jag ska fixa klart den nu ja. Mm..”

Konduktören kommer förbi och skämtar glatt med medresenärerna. Pengar och biljett växlar ägare.

”Men ska vi inte supe hemma å tycka synn om varann då? Billigare att sitta hemma ju.

Men alltså, kom igen! Billigare åså kan man bli mer fuller.”

Jag storknar. Men inte ens bakom bokens omslag kan man gömma sig för nutidens charmanta medresenärer. Bara sju stationer till friheten.

Annonser
Det här inlägget postades i Inspiration, Samhälle, Vardag. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till På andra sidan charmen

  1. SUNKSNYGG skriver:

    Golvet smakade bra;)
    Haha det är inte lätt med alla dessa dumma medresenärer, hoppas du överlevde!

  2. Katarina skriver:

    Hehe, så bra!
    Jag överlevde, men knappt. :)

  3. Rebba skriver:

    Ångest.

  4. elsanilsson skriver:

    Att resa med andra människor som man inte känner är nog ett av det mest intressanta man kan göra i livet. Kanske inte det roligaste men som sakt jäkligt intressant. Jag har oturen att alltid hamna med småungar som bara skriker och snorar och är allmänt jobbiga, frågar var femte minut om tåget/flyget eller bussen snart är framme. Har ett starkt minne av en tågresa jag gjorde till Boden med min mamma när jag var liten, på andra sidan satt det en präst med en ung flicka. Hon grät mycket och han försökte trösta henne och sa hela tiden att allt skulle bli bra. Jag vet inte ens om dom kände varandra, det kändes inte som det. Ett minne som sitter som ett ärr i mitt huvud

  5. Katarina skriver:

    Det låter som inledningen på en spännande berättelse! Och som du säger, det är otroligt intressant – jag har fått många idéer till skrivande på tåg/bussar/andra färdmedel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s