När skrivandets många ansikten förblir osedda

Igår skrev jag ett kort utdrag ur min novell Belsebub. Ett av bidragen till ”Ord från ett rum”, antologin som nyligen recenserats i senaste numret av Ergo och finns att läsa: här.

Det är väldigt roligt att en antologi och skrivarworkshops i Uppsala får ett sådant ljus kastat på sig, för det är en välskriven och engagerad recension av Tim Andersson vi ser i Ergo. Men det är dags att kommentera på den istället för att endast lyfta fram, då den ”nöjer sig” lite väl mycket för att falla i god jord.

Det är rätt som Tim Andersson säger, att workshoparna under ledning av Anisur Rahman våren 2010 inte ledde till någon robotlik konformism av skrivandet. Att påstå att skrivarkurser, nu finns det otroligt många olika – men de ”bättre”, anser jag ger tips och plockar fram talang hos redan intresserade skribenter. Medan de som inte är intresserade/talangfulla konstnärer, ändå faller av.

Skrivarkurser bygger med andra ord inga likriktade författare utan engagerar, lär ut stilar och skrivövningar för att plocka fram och förstärka den befintliga röst som den deltagande skribenten redan besitter.

Författare läser mängder av litteratur för att utveckla sitt eget skrivande, för den sakens skull blir denne inte en efterapande skribent till de lästa verken. Nej, god litteratur ökar istället läsarvanan som i sin tur gynnar skrivandet och den inre rösten hos skribenten.

Så här långt har recensenten rätt. Anisur Rahman har lett workshops där poeter, journalister och författare gästat och talat om det egna skrivandet, författarskap i allmänhet, även stilar och goda råd. Ibland har man diskuterat utifrån workshopsdeltagarnas eget skrivande. Det har varit en omväxlande och lärorik period där litteraturintresserade mötts och utbytt idéer och tankar.

Jämfört med hur Andersson i sin recension har behandlat deltagarna, har man under Rahmans workshops varit lika mot alla, under samma villkor och förutsättningar. Ett antal skrivare som mötts och diskuterat skrivande och litteratur.

En antologi är till för att visa på olika författare och deras skrivande. Ett stöd, en uppmuntran, ett uppvisande, en gemenskap sprunget ur det redan gemensamma intresset. En väg i skrivandet, en del av processen i att utveckla och inkludera.

Tim Andersson anser att deltagarna är tillbakablickare, där han verkar dra ”amatörerna” över en kam gentemot de etablerade proffsen. Här faller hans recension, då han glömmer att antologin – och Anisur Rahmans grundtanke och arbete, är just att lyfta fram och inkludera fler skribenter – även de som ännu inte hunnit publiceras tidigare.

Ola Larsmo skriver, som Tim Andersson tar upp, att skrivandet precis som läsandet handlar om att tänka utanför sig själv. Det här har recensenten tagit upp i sin artikel, trots att han själv uttalat endast väljer att recensera de etablerade rösterna.

Skrivarworkshops är en väg att mötas i ett intresse. Medan Anisur Rahmans workshops och Uppsalas ökade engagemang för litteratur och författarskap slår rot i staden, är Tim Anderssons recension – förmodligen för honom omedvetet – en motsträvande välgörare i alltför sur jord.

Annonser
Det här inlägget postades i Journalistik, Litteratur, Media, Samhälle. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s