På en soffkuddes avstånd

Mamma var tillbaka i stan. Hennes stad, som nu blivit min. Hon hade ännu inte helt släppt taget, det blev tydligt de gånger hon kom och hälsade på.

”Du kan ju inte hålla ordning på nånting.”

Jag önskade att jag inte tog åt mig, men orden sved som värst när de kom från hennes rödmålade mun, där hon gick och plockade bland min ostrukna tvätt och de vingliga bokhögarna. Men hennes försök att skipa ordning i mitt kaosartade liv verkade trötta ut henne för hon satte sig plötsligt ned i min tresitssoffa. Det brukade hon aldrig göra, istället såg hon till att alltid ha minimalt med tid att ses så att hon inte hann stanna längre stunder. Men jag följde hennes initiativ, satte mig på platsen längst till vänster, så att vi hade en soffkudde mellan oss. Fläkten på golvet surrade, luften var tryckande.

”Puh, gumman, det här var inte nådigt!”

Hon stånkade onödigt mycket. Hennes varvande av pulspass och pilatesträning borde gett bättre resultat. Jag fortsatte tiga, hennes stöniga protest irriterade mig och jag plockade upp en kall kopp från golvet. Teet kittlade svalt medan jag fortsatte stirra rakt fram. Om jag skulle se på henne, på de tungt målade ögonfransarna och de välmanikyrerade naglarna som matchade munnen, så hade jag bara hittat tillbaka till min tidigare tonårsirritation. Istället lät jag henne stånka.

En fågel passerade fönstret, svepte fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag hann tänka på hur olika vi var, att det verkade nästan som om hon inte var min mamma och jag inte hennes dotter. Hon bröt tystnaden lika plötsligt som fågeln försvann från rutan.

”Jag kom egentligen inte hit för att städa.”

Jag himlade med ögonen, mina omålade fransar sattes i rörelse innan jag vände blicken till golvet. Mamma fortsatte: ”Nej, jag har velat berätta något för dig …” Hon tvekade, jag såg i ögonvrån hur hon stödde en hand mot soffkudden och därmed bröt det bestående avståndet mellan oss.

”Pappa … ja, Bengt alltså. Han … man kunde tro, jag menar … så stökigt som han alltid … och unga fröken här …” Hon log nervöst i en mikropaus, fortsatte flämtande: ”men-det-är-egentligen-Carlo Bianchi-som-är-din-pappa!”

Jag vände mig lika flämtande mot henne. Meningen tycktes inövad, inpräntad i ett särskilt mönster. Jag såg nu rakt in i hennes gröna ögon, såg hur de faktiskt hade exakt samma färg som mina.

Katarina O’Nils, januari 2011. ”På en soffkuddes avstånd”.


Skrivuppgift från skrivarlinjen: En förälder besöker sitt vuxna barn och berättar något om sitt liv, som tidigare inte varit känt för barnet.

Annonser
Det här inlägget postades i Litteratur, Utbildning. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till På en soffkuddes avstånd

  1. Mats skriver:

    Hej!
    Du som är intresserad av opera, Katarina. Har du hört eller t.o.m sett live, operan efter Dante’s ”La Vita Nuova”? Det är speciellt ett stycke där som jag inte kan sluta lyssna på, nämligen: Vide cor Meum!
    Denna opera känner du säkert till, men jag tipsar ändå :)

    Må så gott!

  2. Katarina skriver:

    Nej, det har jag faktiskt inte gjort, men tack för tipset – jag ska kolla mer på det.
    Tack detsamma!

  3. LOSAN skriver:

    Härligt skrivet!

  4. Katarina skriver:

    Tack, vad roligt att du tycker det!

  5. Jonas E skriver:

    Bra text!
    (Eller som det heter med vårt samtida språkbruk: ‘Like!’)

  6. Katarina skriver:

    Tack, Jonas! :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s