Utan ett ord.

När han kom in nickade han mot mig. Jag log. Han satte sig intill, hans jeans i samma nyans som mina. Våra knän möttes nästan. Men bara nästan. En millimeter gjorde skillnad mellan möte och avstånd.

Jag gick och hämtade sallad till lunch. Vi log mot varandra när jag trängde mig förbi hans ben. Kaffet jag hällt upp tycktes få honom sugen – han lämnade platsen.

Tystnaden fick mina tuggor att höras. Groteskt tyckte jag, men vem skulle höra mig?

Han återkom. I ena handen en kopp rykande kaffe, i den andra en chokladkaka.

När jag ätit min sallad var mitt kaffe ljummet. Jag sneglade mot hans.

Det rykte fortfarande. Han läppjade drycken och hans andetag blev lugnare.

Mitt kaffe var redan slut när han somnade, tätt intill mig. Jag kunde bara se på, medan hans halvfulla kopp kallnade – bortglömd, frånvänd.

Det dröjde inte länge innan jag också slumrade till. Våra andetag blev ett, våra knän låg nu helt sammanförda.

Jag vaknade. Det tog ett tag innan jag började reflektera över de senaste fyra timmarna av gemensamt dinerande och hur vi sovit tätt intill varandra. Nu hade han redan stigit av tåget. Utan ett ord.

Annonser
Det här inlägget postades i Inspiration. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Utan ett ord.

  1. Wiktor skriver:

    Jag som envis utböling från södra norrland hälsar alltid på mina medresenärer. Tror dock att vissa tycker det är en smula obekvämt till en början men när väl isen är bruten kan spännande samtal vara i timmar. Under en kort tid bodde jag ju i Stockholm, som till synes är bebodd av invånare livrädda för mänsklig kontakt. Vad är det som är så läskigt med att prata med den man sitter bredvid/mitt emot? Det är först när det händer något som vi har en ursäkt till att prata med varandra, förseningar, signalfel… För ett tag sedan åkte jag tåg från Hudiksvall till Stockholm och satt bredvid en medelålders man som var på väg till Tyskland för att köpa sig en husbil. En resa han gjorde ett par gånger per år som ett litet extraknäck. Under de två timmar vi färdades söderöver fick jag reda på en hel del om husbilar och vilka sorter som vi svenskar vill ha, vad som är bra med en inbyggd el generator osv. En spännande bekantskap helt utan startsträcka, två timmar sedan sågs vi aldrig mer. Men trevligt var det :)

  2. Katarina skriver:

    Tack för anekdoten, sådana möten på tåg/buss är alltid intressanta. Jag hälsar naturligtvis också för det mesta eller alltid, och pratar ibland också – men vissa gånger är det skrivna en modifikation av verkligheten, eftersom det blir olika för olika tillfällen. Den här gången blev det såhär. Nästa gång kanske jag:et i texten pratar med sin medpassagerare. Men här var delvis poängen att se hur länge det dröjer innan man inser att de inte känner varandra eller faktiskt reser med varandra.
    Tack för din kommentar, allt gott!

  3. Isabelle skriver:

    Det här var jättefint skrivet. Man blev liksom berörd, inte upprörd, men man kände någonting. :) Du verkar fin.

  4. Katarina skriver:

    Tack, Isabelle!

  5. Erik Wandus skriver:

    Det är onekligen något intimt över att sova nära en annan människa. Dessvärre brukar tågsovningarna sällan vara så sensuella som du beskriver utan snarare fyllda av högljudda snarkningar och pinsamma dregelsträngar som sakta smyger ut ur slappa mungipor. Att vakna av sina egna högljudda snarkningar och medvetandegöras om det faktum att man i sömnen lutat sitt huvud mot en främmande människas axel och lämnat spår av saliv efter sig på nyss nämnda axel är mer pinsamt än sensuellt (åtminstone i min värld). ;)

  6. Katarina skriver:

    Det är också en infallsvinkel! Haha, underbart beskrivet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s