Monika Rinck om att tala med djur och natur

Den tyska poeten Monika Rinck, Foto: Timm Kölln.

Med mjuka, sjungande versrader och god känsla för språket och filosofin läste Monika Rinck dikter igår på Stadsbiblioteket. Dikterna kommer från nyöversatta diktsamlingen Till omfamningens frånvaro (Rámus förlag) som på tyska heter zum fernbleiben der umarmung. Översättaren Cecilia Hansson fanns med på scen och samtalade med Monika om poesi, översättning och språk under ledning av förläggaren Stefan Ingvarsson.

Flera intressanta frågeställningar kom upp, bland annat om det skulle vara bättre eller sämre om översättaren i fråga själv är poet? Och att en översättare måste vara rättvis som en domare.

På detta svarade Monika Rinck att om översättaren tar sig rätten att ”böja” språket för att skapa poesi i översättning så kan just det innebära att man är rättvis mot originalet.

Hennes lätt ironiska, speciella dikter handlar ofta om djur och natur. Under gårdagens läsning berättade hon varför. Det intresserar, sa hon, att vi människor ofta menar att vi förstår oss på djuren, trots att de inte använder språket. Och trots detta förstår vi dem ibland bättre än exempelvis dikter, som är skrivna på vårt språk och med våra ord.

Vidareläsning på Goetheinstitutet: http://www.goethe.de/ins/se/sto/kue/sv9966906.htm

Monika Rincks ”Begriffsstudio”: http://www.begriffsstudio.de/ (tyska)

Annonser
Det här inlägget postades i Dikt, Inspiration, Litteratur, Språk. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s