Han var hög som ett hus

jperssonJackan spände över magen. Inte gravid, utan gravad och lagrad i mängder av öl. Förmodar jag, i alla fall, där jag står med näsan intill den. Magen. För hans höga höjd tornar upp sig framför mig. I svenskan talar man förvisso om längd. Men han är hög som ett hus – både på höjden och i sitt nuvarande tillstånd. Vore han gravid skulle jag säga: det är ohälsosamt att röka på. Det kanske han borde få höra ändå.

– Det är ohälsosamt att röka på…

Säger jag, men min stämma bär inte till hans bäring. Trots det kikar han ned på mig. Frågande, som om jag var den som sökte upp honom. Han gör ständig historierevision. Ställer allt på ända.

Faderligt klappar han mig på huvudet. Jag avskyr det och tar ett steg bakåt för att visa mitt ogillande. Han tar ingen större notis, utan drar på munnen.

– Vad var det du ville? ropar jag upp.

Han skrockar, säger att han ska återkomma, och stegar därefter iväg uppåt gatan.

Jag hör ett knäppande ljud och ser en knapp rulla ned till mig och stanna mot mina fötter. När jag ser upp mot honom har han tappat jackan och han gör förskräckta försök att hålla den kvar i januarivinden. Han ser förtvivlad ut och plötsligt är han mycket, mycket liten.

Eller var det bara det som jag ville skulle hända?

Annonser
Det här inlägget postades i Inspiration, Språk. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Han var hög som ett hus

  1. Åh så fint du skriver. ♥

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s