”Mina fickor är ändå tomma, men inte på samma sätt som hennes”

Det finns tre vägar till jobbet om man ska åka direkt från dörren. Idag tog jag den här:

Trafikstockning och slask stoppar upp bussen, fördröjer färden med exakt 13 minuter. Halvvägs där ställs jag inför följande val: vänta på nästa buss i slasket eller ta tunnelbanan?

Det blir det senare. Redan i rulltrappan infinner sig lugnet sprunget av mer utrymme och tak över huvudet. Jag minns att jag har en novell i handväskan och plockar upp den. Börjar läsa redan vid perrongen. Tåget (av äldre modell) skramlar in, släpper av och nya människor (bland annat jag) stiger på.

Jag får en plats och jag fortsätter läsa. I ögonvrån: en man som försöker se novellens titel. Jag läser vidare, road av insikten.

Vid första stopp efter påstigning: ett fåtal går av. De flesta väntar på nästa, den största knutpunkten i stan. Jag läser. När vi stannar nästa gång kliver de flesta omkring mig av. Jag kikar upp från läsningen och drar sedan undan benen för att underlätta avstigningen för medpassagerarna. Upptäcker då som hastigast mannen framför mig: hans svarta hår glittrar. Jag ser ner, men ser upp igen. Det är snöglitter! Vackert, även om det var på håret att jag hajat till för att han skulle ha sprejat på sig glitter… Jag ler och läser.

Alltför snabbt är vi framme. Jag packar ned novellen i handväskan och följer strömmen utåt. Om man håller höger får man ta några extra steg, men då får man också mer utrymme eftersom de flesta genar vänster. Jag tar sikte på dörr 134. Tiggerskan står vid den vänstra, eftersom hon lärt sig att de flesta genar där. Mina fickor är ändå tomma, men inte på samma sätt som hennes.

Rulltrappa. Genom dörr 132. Ute. Krockar med en man som tog dörr 131 men sedan skulle åt höger. Talande tystnad. Jag tänker på novellen och undrar samtidigt om någon mer noterat att dörrarna är numrerade?

Slasket har blivit värre, nu tycks det komma från alla håll. Jag ser upp för cyklister och fler genande fotgängare. Passerar skyltfönster och ser min reflektion. Snöglittret är inte vackert i mitt ljusa hår; det tynger och färgar gult.

Snart framme på jobbet. Klafs, klafs.

Annonser
Det här inlägget postades i Inspiration, Vardag. Bokmärk permalänken.